Halloweenaccessoarer

Idag hade jag pysseleftermiddag och gjorde dessa halloweensmycken att ha imorgon på jobbet (se mera här).

Jag tror att det blir råttan som får hänga i örat eftersom jag har en spindel på fingret oxå. Spindelringen lyser förresten i mörkret

Happy Halloween!!!!!!!

 

Min första egenhändigt gjorda pumpa någonsin. Den är inte så stor; lagom för ett värmeljus. Ska få vara med på måndagens Halloweenfest på jobbet.

Pysslat till jobbet

Jag har nyligen börjat arbeta som förskollärare på en förskola med undervisningsinriktning. Det är riktigt spännande och utmanande att komma på hur man ska lägga upp aktiviteterna så att de tilltalar och ger något till de små ett- och tvååringarna. Dessutom har jag all möjlighet i världen att få mitt pysselbehov tillfredsställt (vilket har inneburit många timmars gratis arbetande på fritiden ).

Före lunch varje dag har vi en sångsamling. För att öva turtagning och hålla spänningen uppe har vi en påse med olika saker i som barnen får ta nåt ur, en och en. Varje sak har en sång knutet till sig. Eftersom jag fick upp ögonen för amigurumis för inte så länge sen tyckte jag att detta var ett ypperligt tillfälle att testa att göra såna. Sagt och gjort; en helg = två amigurumis. Den allra första jag gjorde var en liten katt:

Därefter blev det ett lamm:

Jag har en mängd idéer till andra figurer, både virkade och sydda, t ex en bil, ett lok, en ekorre, en gubbe, en stjärna osv. osv.

Varannan vecka håller jag engelska”lektioner” för de äldre barnen (3-6 år). För att underlätta för dem att prata engelska skapade jag apan Ben Banana som kommer från England och således inte kan prata svenska. Barn av idag är ju inte såpass lättlurade att de inte fattar, och kommenterar, att det inte är en riktigt apa. Trots detta interagerar de gladeligen med honom och blir överlyckliga över det faktum att de ska få ta med honom hem över en helg och ta hand om honom Här är han med sin resväska (som han fyller med allehanda spännande saker till lektionerna):

(Ursäkta den trista bakgrunden. Detta var grunden till ett vykort jag gjorde där Ben Banana står mitt i London, med Big Ben, röda bussar och telefonkiosker i bakgrunden, så jag behövde en neutral bakgrund som var lätt att retuschera bort i Photoshop).

Godkänt – utan kompletteringar!!!!!

I tre år försökte jag förtränga att jag skulle behöva skriva ett examensarbete innan min lärarutbildning var över. Att göra själva studien kändes intressant, men att skriva arbetet utifrån all akademisk formalia gjorde att det kändes oöverstigligt. Jag hade ju aldrig gjort en vetenskaplig studie tidigare – inte på den här nivån hur som helst. Nåväl… hur långt framåt i tiden det än kändes när jag påbörjade min utbildning, så var det ju oundvikligt att jag någon gång skulle komma fram till den tidpunkt när examensarbetet skulle göras, och det var nu i mars i år. Nu fanns det ingen återvändo – det var bara att bita ihop! Men inte kändes det ett dugg bättre av att vi fick reda på att just denna termin hade kraven ökat från att vara en C-uppsats till att vara en D-uppsats, på avancerad nivå. Detta hade kommit som ett krav från ”högre makter” och således inget som universitetet kunde rå över – trots att inte ens vår kursledare kunde tala om för oss exakt vad detta innebar… Oh yes!!! Nu skulle det alltså bli ännu svårare att göra ett godkänt arbete. Som att jag inte var tillräckligt nervös innan.

Tack vare min förutseende kurskompis Christina hade jag iallafall någon att skriva ihop med och ett ämne som vi båda tyckte kändes intressant: Demokrati i de tidigare åren. Vi tyckte också att vi hade ett någorlunda bra upplägg på vår studie och att vi hade kommit en bit på väg i tänket – ända till första handledningstillfället… Det visade sig att det var mycket vi inte tänkt på, och en mängd forskningsfrågor som vi inte tagit ställning till. Så här såg det ut under en ganska stor del av första månaden. Vi pendlade mellan en gnutta hopp och fullständig förtvivlan. Men med hjälp av våra eminenta handledare, de andra deltagarna i handledningsgruppen och olika underbara personer i vår närhet så utvecklades vår uppsats ständigt till det bättre. Vi stötte och blötte formuleringar och tankar och blev successivt mer och mer nöjda med våra utkast. Men… skulle den vara tillräckligt bra för att gå igenom den sista prövningen; ventileringen?? På ventileringsdagen var nerverna på helspänn och värre hann det bli eftersom vi skulle få försvara vår uppsats sist av alla. Oj, oj, oj… När gruppen innan oss började avsluta sin ventilering kände jag hur jag pendlade mellan att börja fnittra hysteriskt eller stortjuta. Jag bara hoppades att jag skulle kunna hålla mig lugn under vår ventilering. Och som genom ett trollslag blev jag alldeles lugn när jag satte mig framme vid ”försvarsbordet” och opponenterna började ställa sina frågor. Christina och jag svarade lugnt och sansat, och hade goda motiveringar till varför vi gjort som vi gjort. Visst fanns det ett par gånger när vi ställdes inför frågor som vi inte riktigt kunde svara på, men vad annat kunde vi då säga än att det var bra kommentarer och att vi inte tänkt på det under arbetets gång?! Jag menar, vi är ju faktiskt nybörjare på det här.

Från att ha trott att jag aldrig skulle kunna skriva ett examensarbete av tillräckligt god kvalitet nådde jag, tillsammans med Christina, förhoppningen om att vi skulle bli godkända, om än med kompletteringskrav. Detta var dessutom den vanligaste bedömningen så vitt vi förstod. Vi kände att blev det så, så skulle vi bli klart nöjda. Bara vi inte blev underkända. Men döm om vår förvåning när vi blir godkända – utan kompletteringskrav!!!!! Det var så fantastiskt, jag har inte fattat det än! Så, nu ska vi bara rätta några stavfel och sedan skicka in uppsatsen för registrering och så kan vi skicka efter vårt examensbevis om några veckor Så härligt!!!!!!!!

(Detta arbete är också anledningen till att det varit så tyst här på bloggen på sistone. Jag har varit så uppfylld av skrivandet på uppsatsen att allt annat har fått ligga i träda.)

VFU

VFU = VerksamhetsFörlagd Utbildning = praktik har jag haft de senaste tre veckorna. Jag är i en sjätteklass och det är verkligen jättekul! Det är så fantastiskt hur bra jag trivs i skolmiljön. Konstigt egentligen, med tanke på att alla mina erfarenheter från min egen skoltid inte direkt är positiva. Men så fort jag kommer in i ett klassrum blir jag alldeles lugn och trygg. Det känns inte ett dugg jobbigt att stå framför en klass och leda arbetet (ok, lite nervöst kan det vara, men inte jobbigt). Det är till och med roligt att prata grammatik!! Go figure…

Den här perioden har jag fokuserat på att ytterligare utveckla mitt ledarskap och min tydlighet. Det är otroligt svårt att ge korta, tydliga instruktioner som inte missförstås. Min handledare har givit mig flera goda tips om hur man håller ihop klassen inför, under och efter lektionerna, något som klart underlättar kontakten mellan mig och eleverna och minskar ljudnivån i klassrummet.

Nu har jag sportlov, men min nästa, och sista, VFU-period på lärarutbildningen börjar nästa vecka. Jag kommer alltså vara kvar i samma sjätteklass, och denna period sträcker sig fram till påsklovet. Det är underbart härligt att inse att mina universitetsstudier snart är över. Efter den VFU-perioden har jag bara examensarbetet kvar innan jag är behörig lärare! *wohooo!!*

(Notera hur jag här försöker låta bli att fördjupa mig i min nervositet inför examensarbetet och oron över att inte få något jobb efter sommaren… Det kommer säkert mer om detta längre fram i vår )

Examenstermin

I morgon börjar jag på sista terminen på lärarprogrammet! Det är inte klokt!!! Tre och ett halvt år av universitetsstudier är snart över, och det är min tur att ta plats längst fram i klassrummet. Det är spännande, roligt, nervöst, omtumlande, läskigt och…och helt underbart… Allt på samma gång.

Men… än är jag ju inte där. Först måste jag ta mig igenom 15 hp. examensarbete och 15 hp. VFU (=Verksamhetsförlagd Utbildning, =praktik) också. VFUn är jag inte särskilt orolig över. Det ska mest bara bli jätteroligt; att få komma ut och vara i en klass i två hela månader och ha nästan all undervisning. Jag ser fram emot att lära känna barnen, planera lektioner, se gensvaret och utvärdera bra – dåligt – förbättra. Jag kommer på mig själv med att helt plötsligt när jag ska somna få massa roliga idéer på vad man kan göra i olika ämnen. Åhhh, vad jag längtar!!! Men så är det det där examensarbetet. Det känns inte alls lika roligt. Visst, jag har en bra skrivpartner, ett intressant ämne och, vad som verkar vara, helt underbara handledare. Det är bara det att jag fastnar i all formalitet kring hela uppsatsskrivandet. Hjärnsläpp, skrivkramp…. aaarghhhhhh…. Den enda trösten jag har är att ”andra har klarat det före mig” och ”jag har ju klarat mig bra hittills med skrivuppgifterna”. Får väl se om nästa veckas inledande föreläsningar kan räta ut några frågetecken och stabilisera kvicksanden under mig. Hoppas det.

Så, det är med skräckblandad förtjusning jag ger mig in på vad som kommer bli min, åtminstonde tills vidare, sista termin på universitetet. Det var en lång, krokig väg att vandra innan jag kom dit, och det har varit en omtumlande resa fram mot målet. Och snart, snart stundar verkligheten!!!!!

Boktips!

På senare tid har jag fått några pikar om att jag är alldeles för dålig med att uppdatera min blogg, och med all rätt. Det är tyvärr sällan som jag känner att jag har tid att sitta ner och formulera mig kring saker som inte har med mitt pluggande att göra. Roligt är iallafall att ni uppmärksammar att jag uppdaterar sällan, eftersom det betyder att ni är här och tittar med jämna mellanrum. Det uppskattar jag och tar till mig kritiken

Eftersom det är mest plugg i mitt huvud just nu, så tänkte jag här passa på att tipsa om en intressant bok som jag läser inom kursen Läs- och skrivsvårigheter, nämligen ”Läsning” av Frank Smith.

(Bilden är från http://opac.pitea.se)

Han skriver om hur han anser att man bör lära barn att läsa. Inte genom att fokusera på bokstäverna, fonologin eller ens orden, utan genom att fokusera på den totala förståelsen av innehållet. Han förklarar också i detalj varför han anser att det är på det sättet utifrån hur hjärnan fungerar. En mycket fräsch syn på läsundervisning, med välbehövd kritik mot det gamla sättet att lära sig varje bokstav för sig och bara lära sig nya ord genom att ljuda sig igenom dem. Boken borde vara av intresse för alla som arbetar i skolan med yngre barn, men är intressant även för andra som vill veta mer om hur hjärnan fungerar och vilka konsekvenser det kan ha på vår förståelse av det vi läser. Smiths sätt att skriva är dessutom roligt, lättsamt och lättillgängligt. Inte massa torra forskningsfakta här inte.

Mer om boken finns att läsa här.

Plötsligt var det höst…

Oj, oj, oj vad seg jag varit på att skriva här på sistone. Skolan har dragit igång igen, sent men i 500 knyck, så sista två veckorna har koncentrerats på att komma in i att läsa kurslitteratur och skriva PM igen. Mycket trögt kan jag erkänna… Dock läser jag en intressant kurs denna termin, Specialpedagogik, så det gör ju det hela lite lättare iallafall. Känns verkligen matnyttigt och extremt viktigt. När jag tänker på alla elever i skolan idag som far illa pga att de inte klarar av de olika krav som ställs på dem så blir jag alldeles kall inombords. Det är ett mycket mycket stort ansvar man har som lärare, att inte tappa dessa barn. Eftersom detta är mitt sista år på lärarutbildningen känner jag hur verkligheten kommer allt närmare, och ibland blir jag riktigt nervös… Men så tänker jag på mina praktikperioder och hur roliga, utmanande och berikande de har varit, och så känns det bättre igen. Skolan kan vara en fantastisk plats och jag vill verkligen göra allt jag kan för att mina framtida elever skall få känna det så.

Jag har fyllt år också, och i samband med det startade jag ett nytt fotoprojekt: att fota en bild om dagen ända till min nästa födelsedag. Det ska bli spännande att se vad det blir för bilder i slutändan, vad jag väljer för något för att representera mitt 34:e år i livet. En del bilder kommer säkert hamna här också, men tanken är att göra ett fotoalbum.

Ikväll är det mahjongkväll. Det var länge sedan jag var på en nu och det ska bli mycket trevligt att gå ikväll och träffa alla igen. Så nu ska jag sticka ner till ICA-butiken och skaffa lite proviant innan spelet drar igång!!

Första och sista

I år började machwI’ Ettan! Jag kan inte fatta hur fort det går. I veckan som gick fick jag hjälpa honom med hans första hemläxa. Det var en mycket speciell känsla. Och han gjorde den med glädje! Jag såg framför mig mysiga kvällar vid köksbordet när vi tillsammans skulle tackla de ev problem som uppstår. Det är fantastiskt att se denna entusiasm hos honom, skolan är verkligen spännande! Dessvärre visar väl erfarenheten på att hans positiva känslor förmodligen inte kommer hålla i sig… Både som förälder och blivande lärare är detta en mycket intressant och lärorik tid för mig. Vad är det som gör att skolan blir tråkig efterhand? Måste det vara så? Är det en naturlig utveckling av att något blir rutin? Eller går det att upprätthålla denna glädje som barnen känner inför sin första skoltid, sina första hemläxor?

Det ska bli så roligt att följa machwI’s utveckling. Tänk när han kan börja läsa och skriva. Vilka nya världar som kommer kunna öppna sig. Men jag hoppas att han ändå kommer låta mig läsa kvällsboken för honom. Det är en mysig stund på kvällen som jag inte vill förlora. Oh ja, detta år kommer bli fyllt av nya erfarenheter för oss båda.

Jag börjar mitt sista år på Lärarutbildningen i morgon. Denna termin blir det Specialpedagogik för hela slanten. Känns skönt att det snart är över. Även om jag trivs med att plugga så längtar jag tills jag har min egen klass att ta hand om. Det ska bli så kul att planera undervisning och hitta på roliga och stimulerande sätt för barnen att tillägna sig nya kunskaper. Men det känns naturligtvis riktigt nervöst också. För det är ju verkligen inte en helt lätt uppgift.