Vintersol

Tog det här kortet i morse ut från min balkong. Tänker på alla dem som inte får se solen på flera månader… 

Sorgearbete

Jag har sorg. Jag har förlorat modet att våga tro på kärleken. Tidigare när jag gått på nitar har jag alltid försökt igen. Och igen. Och igen. Men nu tvivlar jag. Så pass mycket att jag till och med börjat känna att det kanske inte är värt det. Inte värt att riskera smärtan ytterligare en gång. Och jag som alltid trott att mitt hopp och mitt mod när det gäller detta aldrig skulle sina. Jag är inte sån. Jag backar inte för utmaningar. Jag hoppar rakt in i dem och gör så gott jag kan. Men inte nu. Jag orkar inte längre kämpa. Jag är väldigt nära att tappa hoppet fullständigt. Jag stänger av, en bit i taget. Och sörjer. Det gör så förbannat ont!!!!

Morgon

Sitter här och tittar ut på en dimgrå morgon. Vet att jag borde resa mig upp och göra mig iordning för dagen, men jag har svårt att slita blicken från den vilsamma utsikten. Jag har ju trots allt lite frukost-té kvar som jag vill dricka upp också, så en liten stund till kan jag unna mig att sitta här. Jag saknar regnet från igår. Det är så mysigt att höra hur dropparna smattrar mot fönstret (om än mindre mysigt att gå ut i, så på det sättet är det ju bättre idag).

Läppjar på téet. Vill inte att det ska ta slut riktigt än…

Bara en mun kvar nu…

…

Nehepp, nu kan jag inte ignorera faktum längre. Klockan går och jag måste ut i verkligheten.

Ha en bra dag allihop!

VFU

VFU = VerksamhetsFörlagd Utbildning = praktik har jag haft de senaste tre veckorna. Jag är i en sjätteklass och det är verkligen jättekul! Det är så fantastiskt hur bra jag trivs i skolmiljön. Konstigt egentligen, med tanke på att alla mina erfarenheter från min egen skoltid inte direkt är positiva. Men så fort jag kommer in i ett klassrum blir jag alldeles lugn och trygg. Det känns inte ett dugg jobbigt att stå framför en klass och leda arbetet (ok, lite nervöst kan det vara, men inte jobbigt). Det är till och med roligt att prata grammatik!! Go figure…

Den här perioden har jag fokuserat på att ytterligare utveckla mitt ledarskap och min tydlighet. Det är otroligt svårt att ge korta, tydliga instruktioner som inte missförstås. Min handledare har givit mig flera goda tips om hur man håller ihop klassen inför, under och efter lektionerna, något som klart underlättar kontakten mellan mig och eleverna och minskar ljudnivån i klassrummet.

Nu har jag sportlov, men min nästa, och sista, VFU-period på lärarutbildningen börjar nästa vecka. Jag kommer alltså vara kvar i samma sjätteklass, och denna period sträcker sig fram till påsklovet. Det är underbart härligt att inse att mina universitetsstudier snart är över. Efter den VFU-perioden har jag bara examensarbetet kvar innan jag är behörig lärare! *wohooo!!*

(Notera hur jag här försöker låta bli att fördjupa mig i min nervositet inför examensarbetet och oron över att inte få något jobb efter sommaren… Det kommer säkert mer om detta längre fram i vår )

Positiva krafter

Efter min svacka häromdagen har jag tänkt en del på de saker jag har att vara glad/stolt/nöjd över i mitt liv. Så här kommer en lista över positiva krafter (utan inbördes ordning):

• machwI’
• anwyliaiden
• mina universitetsstudier
• att ovanstående studier snart är slut
• mitt yrkesval som lärare
• mina goda vänner
• att jag tagit mig igenom jobbiga grejer och kommit ut på andra sidan
• far
• syrran
• att det finns stunder då jag kan skratta åt allt som varit/är jobbigt
• återknutna kontakter
• mitt fina kök

Svacka

Hamnade i en svacka idag. Vet inte varför. Visserligen vaknade jag med förkylning, men det är inte orsaken. Känner mig bara ledsen och sorgsen. Ensam. Tom. Liten. Saknar. Något. Har tänkt en massa på hur mitt liv sett ut. Saker jag borde ha gjort men aldrig gjorde. Förlorade möjligheter. Förlorade vänner. Förlorad tid. Så mycket glädje som jag aldrig tillät mig känna. Fråga mig inte varför allt detta kom över mig idag. Fåga mig inte varför det aldrig riktigt försvinner. Jag har det bra nu. Jag borde kunna njuta av det. Vad ska göra med all den här sorgen som plötsligt bubblar upp ibland? Hur ska jag kunna bearbeta den? Önskar att jag hade ett svar på det. Istället sitter jag här och låter den skölja över mig i ojämna vågor, lyssnar på musik och funderar. På sätt och vis är det ganska skönt att bara låta tårarna komma så här, i den takt de själva vill. Men det vore ännu skönare om de kunde ta slut någon gång… Åh, ja, vad det vore skönt.

Examenstermin

I morgon börjar jag på sista terminen på lärarprogrammet! Det är inte klokt!!! Tre och ett halvt år av universitetsstudier är snart över, och det är min tur att ta plats längst fram i klassrummet. Det är spännande, roligt, nervöst, omtumlande, läskigt och…och helt underbart… Allt på samma gång.

Men… än är jag ju inte där. Först måste jag ta mig igenom 15 hp. examensarbete och 15 hp. VFU (=Verksamhetsförlagd Utbildning, =praktik) också. VFUn är jag inte särskilt orolig över. Det ska mest bara bli jätteroligt; att få komma ut och vara i en klass i två hela månader och ha nästan all undervisning. Jag ser fram emot att lära känna barnen, planera lektioner, se gensvaret och utvärdera bra – dåligt – förbättra. Jag kommer på mig själv med att helt plötsligt när jag ska somna få massa roliga idéer på vad man kan göra i olika ämnen. Åhhh, vad jag längtar!!! Men så är det det där examensarbetet. Det känns inte alls lika roligt. Visst, jag har en bra skrivpartner, ett intressant ämne och, vad som verkar vara, helt underbara handledare. Det är bara det att jag fastnar i all formalitet kring hela uppsatsskrivandet. Hjärnsläpp, skrivkramp…. aaarghhhhhh…. Den enda trösten jag har är att ”andra har klarat det före mig” och ”jag har ju klarat mig bra hittills med skrivuppgifterna”. Får väl se om nästa veckas inledande föreläsningar kan räta ut några frågetecken och stabilisera kvicksanden under mig. Hoppas det.

Så, det är med skräckblandad förtjusning jag ger mig in på vad som kommer bli min, åtminstonde tills vidare, sista termin på universitetet. Det var en lång, krokig väg att vandra innan jag kom dit, och det har varit en omtumlande resa fram mot målet. Och snart, snart stundar verkligheten!!!!!

Snart är det jul igen

Jag läste detta blogginlägg om julen och skulle skriva en kommentar. Men jag blev så inspirerad så kommentaren blev ett eget blogginlägg istället…

Vad innebär julen? Vad är det egentligen vi firar och på vilket sätt?

Julen för mig har tyvärr blivit alldeles för mycket förknippad med stress, något som jag nu försöker rensa bort. Att ge (och få) julklappar är en ingrediens jag inte vill vara utan, för utan dem känns det lite tomt, men det allra viktigaste är ändå att ha en lugn och skön jul tillsammans med människor man tycker om och kan slappna av tillsammans med.

Det är intressant att fundera på vilka jultraditioner som är viktigast, och vad jag vill ge vidare till machwI’. Hans jular blir tyvärr lite konstiga, med tanke på att det är två familjer och tre släkter på vardera håll som vill fira. Eftersom jag själv fick mina julaftnar uppdelade när jag var liten (förmiddagen hos en släkt och eftermiddagen hos en annan) och så småningom vände mig mot det (var är lugnet???) är det något jag försöker undvika att machwI’ ska behöva uppleva. Så ett ställe per dag är modellen, och helst inte flera dagar efter varandra. Det innebär att hans julfirande blir utdraget på längre tid istället. Är det bra eller dåligt? Jag vet inte. Men jag vill förmedla att julen inte borde vara stressig och att man får välja själv hur man vill fira.

Eftersom jag inte är kristen, så kan man ju tycka att jag inte borde fira jul överhuvudtaget. Men det är ändå en högtid som syns överallt och som man är uppväxt med, och som sådan skulle det kännas konstigt att inte fira den. Jag kan inte förklara det bättre än så. Julen är en del av året, precis som påsken, födelsedagar, Valborg osv. Att låta bli att uppmärksamma det skulle innebära att förneka något. Och att förneka leder till tomhet och frustration.

Så jag tänker fortsätta att fira jul, och jag fortsätter också i min strävan att hitta ett julfirande som känns rimligt, där samvaron och myset inte kommer i skymundan bakom stress och ”måsten”. Jag kommer också fortsätta ge julklappar (och hoppas att de som får dem minns dem året efter) för att glädjen i att hitta ”just det där som man vill ge till just honom/henne” är för stor för att vara utan.

Emotionell berg-och-dalbana

Hej och hå… Senaste veckan har inneburit massa upp och ner i känslorna. En hel del jobbiga känslor i skolan (irritation över orättvisa lärare, nervositet över examinationsuppgifter, stress över all litteratur som skall hinna läsas och diverse osäkerhet inför min yrkesverksamhet som snart stundar) blandat med positiva känslor på fritiden (trevligt sällskap, gott fika, roligt spelande, gosigt med anwyliaiden och mysigt med machwI’). Tur att det finns lite balans i alltihop iallafall.

Så, jag tackar alla inblandade för att ni har förgyllt min annars turbulenta vecka Jag är glad att jag har er!

Första och sista

I år började machwI’ Ettan! Jag kan inte fatta hur fort det går. I veckan som gick fick jag hjälpa honom med hans första hemläxa. Det var en mycket speciell känsla. Och han gjorde den med glädje! Jag såg framför mig mysiga kvällar vid köksbordet när vi tillsammans skulle tackla de ev problem som uppstår. Det är fantastiskt att se denna entusiasm hos honom, skolan är verkligen spännande! Dessvärre visar väl erfarenheten på att hans positiva känslor förmodligen inte kommer hålla i sig… Både som förälder och blivande lärare är detta en mycket intressant och lärorik tid för mig. Vad är det som gör att skolan blir tråkig efterhand? Måste det vara så? Är det en naturlig utveckling av att något blir rutin? Eller går det att upprätthålla denna glädje som barnen känner inför sin första skoltid, sina första hemläxor?

Det ska bli så roligt att följa machwI’s utveckling. Tänk när han kan börja läsa och skriva. Vilka nya världar som kommer kunna öppna sig. Men jag hoppas att han ändå kommer låta mig läsa kvällsboken för honom. Det är en mysig stund på kvällen som jag inte vill förlora. Oh ja, detta år kommer bli fyllt av nya erfarenheter för oss båda.

Jag börjar mitt sista år på Lärarutbildningen i morgon. Denna termin blir det Specialpedagogik för hela slanten. Känns skönt att det snart är över. Även om jag trivs med att plugga så längtar jag tills jag har min egen klass att ta hand om. Det ska bli så kul att planera undervisning och hitta på roliga och stimulerande sätt för barnen att tillägna sig nya kunskaper. Men det känns naturligtvis riktigt nervöst också. För det är ju verkligen inte en helt lätt uppgift.